christinerliing

Ibland förstår jag inte hur jag orkar, vart jag får styrkan ifrån.
Det har pågått länge, och det har varit oväder och solsken. Omtumlande, svårt, kämpigt... Det känns som en evighet, och jag glömmer det aldrig. Jag kommer aldrig glömma hur jag har mått, vad jag har känt. Aldrig.
Känslorna finns kvar som ärr, och varje ärr har en historia.
Jag vet inte om det är hoppet som håller på att lämna mig, jag hoppas inte det. Men jag känner inte igen känslorna, jag har inte haft dem förut, och det skrämmer mig.
Kommer jag alltid känna såhär?
Det ekar i mitt huvud, och det är lika läskigt varje gång tanken dyker upp.
Vad ska man göra egentligen?
Panikkänslor.
Jag kan inte ens finna ro när jag sover längre, det brukade jag göra förut. Men varför?
Egentligen vet jag att jag inte alltid kommer känna såhär, jag kommer bli äldre, mer erfarenget om livet, stå stadigare på jorden. Men varför känns det så långt borta och omöjligt när jag innerst inne vet det?
De som inte förstår vet inte, och de som inte vet förstår inte.
Jag vet.