christinerliing

Idag såg jag en film som fick mig att vakna upp, The Surrogates. Den handlade om att människan hade kommit långt i tekniken och hade uppfunnit så kallade surrogates, robotar som styrdes av människans tankar. En indvid kunde ha sin egen robot hemma, som de hade beställt och bestämt utseende på. När de la sig ner i en stol och kopplade in sig i ett system flyttades dess tankar och handlingar till roboten. De kunde styra sin egen robot med sina tankar. Det var som en frihet, roboten kunde gå till jobbet åt dem, leva åt dem, inprincip alla hade sin egen robot, de fanns de som stod emot utvecklingen och levde avsides från samhället och robotarna. Tillslut hade nästan varje människa i hela världen en så kallad surrogate. Visst, det låter bra, men vad för värld blev det? En värld i lögn. Vem var vem? Vem var riktig?

Efter det började jag tänka vad som har hänt under min egen livstid. När jag var liten hade vi en stationär dator, stor och klumpig och om man skulle gå ut på internet blev man tvungen att "ringa upp" och koppla upp sig. Som tog ett tag och jag kommer ihåg ljudet som strömmade ut ur datorn, ett ilande ljud. Men det var ingenting jag brydde mig då, då var det coolt och nytt, likaså internet. Visst, det kanske var trögt och segt, men det påverkades man inte av då, då var det nytt och spännande. En bärbar dator hade jag aldrig hört talas om.
Titta på datornerna nu, stationära datorer finns kvar, uppgraderade, snabbare, smidigare, snyggare. Nu är det även extremt vanligt att man har sin egen dator, antingen en stationär eller en bärbar. Internet är mycket bättre, snabbare. Man kan ta med sig internet vad man vill, man är inte bunden till att bara sitta hemma och surfa på internet. Det finns ingen begränsning.

Tvspel, det spelade jag mycket som liten. När jag var runt sjuårs åldern hade vi ett Nintendo Nes. En konsol som liknade en stor grå låda. Där man stoppade in stora plastspel i en öppning. Om det inte fungerade var man tvungen att blåsa på själva spelet så det skulle fungera igen. Handkontrollerna var små, med endast två knappar. Det var det enda som behövdes.
Sedan när jag blev äldre blev Nintendo 64 populärt, det var inte en sådan stor skillnad, förutom att dosorna var större och det fanns mer knappar. Visst var det bättre kvalité på spelen, men det var ingen extrem skillnad.
Idag, spelar nästan inget barn Nintendo Nes eller Nintendo 64. För nu finns det xbox, playstation, gamecube. Spelen är inlagt på skivor, man kan installera flera spel i själva konsolen och behöver inte använda en skiva för varje spel man vill spela. Det finns kontroller man inte ens behöver en sladd till. Spelen har en betydligt bättre kvalité. Det finns tvspel då man man spela genom att röra på sig, som konsolen läser av, man kan bowla, spela tennis med hjälp av kroppen, man behöver knappt några dosor längre.

Nu går vi över till telefoni. Jag fick min allra första mobil när jag var 14 år. Det var en Nokia 3210, en tegelsten som vi skulle säga idag. Det fanns ingen färg på displayen, snake var det coolaste och populäraste spelet. Alla gick oftast runt med en Nokia 3310. Det fanns inga kameror på mobilerna heller. Det kunde man inte ens tänka sig tanken om. När jag var mindre hade man oftast vanliga kameror, som man fick skicka in för framkallning för att kunna se bilderna. Det fanns ett fåtal digitalkameror, men de var väldigt stora och klumpiga.
Idag då, nu har vi mobiler med färgdisplay, massor av spel, touchmobiler, man behöver inte ens ha knappar på mobilen längre för att man ska kunna använda den. Det räcker med fingertryck. Det finns ett enormt stort utbud av telefoni, något som jag inte ens kunde drömma om när jag var mindre. Det finns kamera inbyggt i mobilen, upp till 12 megapixel. och digitalkameror är vanligt, man kan se bilderna på en liten display direkt efter de har tagits. Det är knappt någon som går runt med en vanlig kamera längre.

Ja, egentligen kunde jag skriva hur mycket som helst om detta, men ni kanske ser min poäng i det hela? Jag säger inte att utvecklingen bara är dåligt, det har gjort många framsteg. Men jag kan inte låta bli att oroa mig, om allt detta har hänt under tio år, hur kommer allt se ut om tio år till? Varje gång jag läser nyheter om nya saker som har uppfunnits, eller teknologi som har uppgraderats får jag som en klump i magen, behöver vi verkligen allt detta? Eller är människan alldeles för naiv och hungrar efter framsteg i utvecklingen? Måste allt gå så fort? Det är en läskig tanke. Kommer det gå för långt tillslut?
Terminator, I robot, The Surrogates, visst... de är filmer, det är inte på riktigt. Men det är filmer som utpselar sig i framtiden, allt har om utveckligen att göra. Alla har negativa resultat. Filmerna har nog gjorts av en anledning. Även om det bara är filmer känns det inte omöjligt, inte när man ser hur allt ser ut idag, då känns det som en möjlighet att utfallet skulle kunna bli så av all forskning och teknologi.
Hur långt kan vi fortsätta innan det blir för mycket? Hur kommer världen se ut om femtio år? Jag vill nog inte ens veta. Jag hoppas bara att människan inser när nog är nog, och kämpar emot girigheten och nyfikenheten och tänker efter, verkligen tänker efter, innan det är försent.