Trotsigt moment
Idag kom min trotsighet som jag hade under tonåren fram en kort stund, men försvann.
Vad kan då ha orsakat detta?
Jo, jag ringde och talade med min pappa. Och innan jag ringde hade jag lagt upp en liten plan gällande jobb och framtid och liknande. Som jag själv tyckte lät bra. Men såklart inte pappa. Eller jo, en viss del av det. Okej, jag ska erkänna, ibland när jag pratar med mina föräldrar stänger jag av hörseln ibland (förlåt mamma och pappa) men nu vet jag tammefan varför! För att mamma och pappa har rätt, och jag har fel. Och jag tycker inte om att ha fel. Ungefär som att jag är en jävligt dålig förlorare.
De kan mer om sådant, de har livserfarenhet och förstår och kan sådant mer än mig.
Så man kan väl säga att pappa öste på med reality, en tuff sanning så att säga. Och det är oftast den sanningen man inte vill höra, jag vill att min lilla bubbla med ideér och planeringar om jobb och framtid ska vara det rätta. Men det är det inte alltid.
Så ja, jag erkänner, under vårat samtal blev jag lite trotsig och tänkte något i stil med att pappa bara tjatar och tjatar, varför varför varför?! Jo, för att han bryr sig såklart, om han inte gjorde det hade han inte yttrat sig ett skit om vad som är bäst för mig.
Och ja, jag försöker väl acceptera att jag nu är vuxen, inte en trotsig tonåring längre som springer in på sitt rum, slänger igen dörren och knäpper på hög musik, bara för att vara jobbig när föräldrarna har rätt.
Så... Pappa har rätt i det han säger. Det är inte lätt att bli vuxen och få mer och mer ansvar att sköta. Men det är tur att man har människor omkring sig som har den erfarenheten och kan hjälpa en under vägen.
Nu är jag bara glad över att jag har föräldrar som tjatar lite extra ibland, för de gör det inte för att vara jobbiga, utan för att de bryr sig och vill mitt bästa.
Nu ska jag tänka efter och ta in det pappa har sagt, och försöka komma på en ny, bättre plan.
Och istället för att dra igång skithög musik och vara sur, går jag ut på balkongen och får mig lite luft, så idéerna och planerna bara flödar sen.
Vad kan då ha orsakat detta?
Jo, jag ringde och talade med min pappa. Och innan jag ringde hade jag lagt upp en liten plan gällande jobb och framtid och liknande. Som jag själv tyckte lät bra. Men såklart inte pappa. Eller jo, en viss del av det. Okej, jag ska erkänna, ibland när jag pratar med mina föräldrar stänger jag av hörseln ibland (förlåt mamma och pappa) men nu vet jag tammefan varför! För att mamma och pappa har rätt, och jag har fel. Och jag tycker inte om att ha fel. Ungefär som att jag är en jävligt dålig förlorare.
De kan mer om sådant, de har livserfarenhet och förstår och kan sådant mer än mig.
Så man kan väl säga att pappa öste på med reality, en tuff sanning så att säga. Och det är oftast den sanningen man inte vill höra, jag vill att min lilla bubbla med ideér och planeringar om jobb och framtid ska vara det rätta. Men det är det inte alltid.
Så ja, jag erkänner, under vårat samtal blev jag lite trotsig och tänkte något i stil med att pappa bara tjatar och tjatar, varför varför varför?! Jo, för att han bryr sig såklart, om han inte gjorde det hade han inte yttrat sig ett skit om vad som är bäst för mig.
Och ja, jag försöker väl acceptera att jag nu är vuxen, inte en trotsig tonåring längre som springer in på sitt rum, slänger igen dörren och knäpper på hög musik, bara för att vara jobbig när föräldrarna har rätt.
Så... Pappa har rätt i det han säger. Det är inte lätt att bli vuxen och få mer och mer ansvar att sköta. Men det är tur att man har människor omkring sig som har den erfarenheten och kan hjälpa en under vägen.
Nu är jag bara glad över att jag har föräldrar som tjatar lite extra ibland, för de gör det inte för att vara jobbiga, utan för att de bryr sig och vill mitt bästa.
Nu ska jag tänka efter och ta in det pappa har sagt, och försöka komma på en ny, bättre plan.
Och istället för att dra igång skithög musik och vara sur, går jag ut på balkongen och får mig lite luft, så idéerna och planerna bara flödar sen.
Kommentarer
Trackback
