christinerliing

Ibland förstår jag inte att jag har läsare över huvudtaget, alltså... Min blogg består väl mest av vad jag gör om dagarna, bilder på mig själv och andra och... Ja men det var väl det?
Hm, aja, men till mitt försvar är det inte så lätt att stå ut i mängden när man egentligen inte riktigt gör det.
Förstår ju varför man följer kändisbloggarna, för det är ju roligt att se bilder från semestrar, nya kläder och trender och allt vad de hittar på, ja, för att de har en massa pengar.
Fast i och för sig har jag ju min privata blogg på sidan om, som jag skriver av mig i ibland, så det blir väldigt lätt att den här bloggen inte innehåller så mycket av mina tankar och hur jag mår och så vidare.
Jag menar, jag har läst en massa textkurser, lärt mig att skriva krönikor, kåserier, noveller, reportage och sådant, men det verkar inte som att jag tar användning av det här i bloggen. Why not?!
Aja, nog med filosofi.

Avslutar inlägget med en konversation med Hanna på telefon tidigare.

Hanna: Wihoo! Jag har fått ett vykort i posten.
Jag: Vem var det ifrån då?!
Hanna: En kompis som är utomlands, fan vad kul att jag fick ett vykort!
Jag: Ja, det är inte ofta sådant händer nu för tiden
Hanna: Nej verkligen inte. Nu finns det ju E-mail, facebook och telefoner.
Jag: Men när vi var små skickade vi ju jämt brev och vykort till varandra, och det är ju inte så fasansfullt längesedan
Hanna: Nej, det var bättre då. Kan vi inte börja brevväxla igen?
Jag: Ja, varför inte?
Hanna: Wihoo!

Ibland känns det som att jag var ung på stenåldern, när jag tänker tillbaka på alla tekniska prylar som fanns då, när Nokia 3310 var den coolaste mobilen (jag hade en Nokia3210, inte lika cool som alla andra alltså), när man skulle sitta vid internet fick man "ringa upp" och det tjöt från datorn, tillslut kunde jag härma ljudet och satt och tjöt med, och man skickade brev och vykort till sina vänner.
Ja, jag säger som jag har sagt så många gånger förut, det var bättre förr!
Adjö