En sådan vän är guld värd!
Känslor hit, känslor dit, tankar där, och tankar här...
Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig varit så vilsen som jag är nu, ingenting går ihop, ingenting går rätt.
Jag gör mitt om dagarna, jag går till jobbet, jag skrattar, jag pratar och engagerar mig. Så fort jag sätter min fot utanför dörren och tar de där första stegen hemåt kommer allting rusande tillbaka till mig. Det hugger till. Jag blir arg, ledsen, frustrerad och förvirrad. Det värsta är att jag har så fruktansvärt bra kompisar, men knappt någon jag känner att jag öppna mig upp för, bara spy ut allt jag känner och vill göra.
Det finns en, en person, som jag faktiskt inte har känt så länge, men som har påverkat mig som ingen annan vän har gjort på länge, Anneli. Jag vet inte ens vart jag ska börja gällande denna underbara person. Ända sen jag träffade henne har jag alltid känt att jag kan berätta saker för henne, jag kan vara mig själv. Hon är så klok, rakt igenom. Och stark, ger inte upp i det första taget och har verkligen båda fötterna på jorden. Hon får mig att vilja bli sån, jag ser upp till henne. Ibland behöver jag inte ens prata så mycket med henne när vi är med varandra, det räcker med att hälsa, eller sitta och prata småsaker i några minuter. Men hon får mig att må bättre. Anneli är en vän som får mig att känna mig trygg i hennes sällskap, och det är guld värt. Tack för att du finns, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till!
Jag vet inte riktigt mer vad jag vill säga... Just nu tar jag en dag i taget och hoppas att den passerar utan att det ska behöva kännas som det gör ibland. Jag håller mig sysselsatt och skjuter bort tankarna, men jag vet att jag måste ta itu med dem, det går bara inte att ignonera. Och jag vet att det är ingenting jag kommer kunna göra själv, jag måste öppna upp mig, låta personer komma in i mitt liv på det sättet, ta den risken.
Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig varit så vilsen som jag är nu, ingenting går ihop, ingenting går rätt.
Jag gör mitt om dagarna, jag går till jobbet, jag skrattar, jag pratar och engagerar mig. Så fort jag sätter min fot utanför dörren och tar de där första stegen hemåt kommer allting rusande tillbaka till mig. Det hugger till. Jag blir arg, ledsen, frustrerad och förvirrad. Det värsta är att jag har så fruktansvärt bra kompisar, men knappt någon jag känner att jag öppna mig upp för, bara spy ut allt jag känner och vill göra.
Det finns en, en person, som jag faktiskt inte har känt så länge, men som har påverkat mig som ingen annan vän har gjort på länge, Anneli. Jag vet inte ens vart jag ska börja gällande denna underbara person. Ända sen jag träffade henne har jag alltid känt att jag kan berätta saker för henne, jag kan vara mig själv. Hon är så klok, rakt igenom. Och stark, ger inte upp i det första taget och har verkligen båda fötterna på jorden. Hon får mig att vilja bli sån, jag ser upp till henne. Ibland behöver jag inte ens prata så mycket med henne när vi är med varandra, det räcker med att hälsa, eller sitta och prata småsaker i några minuter. Men hon får mig att må bättre. Anneli är en vän som får mig att känna mig trygg i hennes sällskap, och det är guld värt. Tack för att du finns, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till!
Jag vet inte riktigt mer vad jag vill säga... Just nu tar jag en dag i taget och hoppas att den passerar utan att det ska behöva kännas som det gör ibland. Jag håller mig sysselsatt och skjuter bort tankarna, men jag vet att jag måste ta itu med dem, det går bara inte att ignonera. Och jag vet att det är ingenting jag kommer kunna göra själv, jag måste öppna upp mig, låta personer komma in i mitt liv på det sättet, ta den risken.
Kommentarer
Trackback
