Hunden är människans bästa vän
Idag har jag städat mitt rum och rensat min garderob, undertiden jag städade sprang jag ut och in från mitt rum, och fick se Buster ligga och glo på mig från soffan. Jag stannade upp, och la mig ned vid honom. Då slickade han mig i pannan och la sedan sitt huvud mot mitt ansikte. Sen låg vi sådär ett tag, jag hörde hur han andades. Då kom jag och tänka på en sak. Kärlek till djur. Jag älskar Buster. Han dömer mig inte, han blir inte arg på mig i flera dagar om jag skäller på honom, han vill sparka boll när jag vill, han vill gosa när jag vill. Han blir alltid jätteglad när jag kommer hem under dagarna, han viftar på svansen och hoppar upp mot mina ben för han vill att man ska lyfta upp honom och gosa. Jag längtar alltid hem under dagarna för jag vill träffa honom. Han är min bästa vän.
Jag saknar Eddie. För er som inte vet, det var vår hund vi hade i två år, sedan blev vi tvungen att avliva honom.
Jag kommer ihåg första gången jag fick se honom, han låg i mammas soffa och var mindre än kuddarna som låg där. Jag satte mig ner i soffan och trodde han skulle bli rädd för mig, men han la sig direkt bredvid mina lår.
Jag älskade Eddie också, men tyvärr finns han ej kvar. Kommer ihåg när jag fick beskedet av mamma att de skulle avliva honom, jag var inte hemma då, utan jag var i Gävle. Nästa morgon åkte jag hem tidigt, för jag ville säga hejdå en sista gång. Jag hade gråten i halsen hela vägen. När jag kom innanför ytterdörren kom han fram och viftade med svansen och hoppade omkring. Det gjorde ont i mig, rakt igenom, för jag visste vad som väntade honom, men inte han. Det kändes orättvist. Efter jag hade gosat lite med honom gick jag in i mitt rum och började gråta, jag grät allt vad jag kunde, torkade tårarna och gick ut tillbaka till Eddie. Jag tog upp honom i min famn och han slickade mig i ansiktet, en sista gång. Sen sa mamma att det var dags, jag släppte ner honom på golvet igen, svansen gick i högvarv, för han hade ju ingen aning. Mamma tog fram kopplet, då blev han jätteglad. Hon kopplade honom och de var redo att åka. Jag gick fram och klappade honom, en sista gång. Sedan gick de ut från lägenheten och dörren stängdes. Jag gick fram till köksfönstret och såg ner på dem när de gick till bilen. Eddie var så glad, hoppade omkring och viftade på svansen. Jag började gråta igen och ville så gärna springa ner till dem och klappa honom, men det skulle inte göra allting bra igen, så jag lät bli. Sedan hoppade han in i bilen och de for iväg.
Hela den dagen var så hemsk, jag har fortfarande svårt att titta på bilder på honom. Men jag försöker intala mig själv att det var för det bästa, han mådde inte bra.
Man blir så fäst vid djur, kanske mer än vad man borde. Det är sant som de säger, hunden är människans bästa vän. Jag förlorade en av dem, men har en kvar. Det ska jag vara glad för. Buster ger mig glädje varje dag. Jag är så glad att jag har honom.
Jag saknar Eddie. För er som inte vet, det var vår hund vi hade i två år, sedan blev vi tvungen att avliva honom.
Jag kommer ihåg första gången jag fick se honom, han låg i mammas soffa och var mindre än kuddarna som låg där. Jag satte mig ner i soffan och trodde han skulle bli rädd för mig, men han la sig direkt bredvid mina lår.
Jag älskade Eddie också, men tyvärr finns han ej kvar. Kommer ihåg när jag fick beskedet av mamma att de skulle avliva honom, jag var inte hemma då, utan jag var i Gävle. Nästa morgon åkte jag hem tidigt, för jag ville säga hejdå en sista gång. Jag hade gråten i halsen hela vägen. När jag kom innanför ytterdörren kom han fram och viftade med svansen och hoppade omkring. Det gjorde ont i mig, rakt igenom, för jag visste vad som väntade honom, men inte han. Det kändes orättvist. Efter jag hade gosat lite med honom gick jag in i mitt rum och började gråta, jag grät allt vad jag kunde, torkade tårarna och gick ut tillbaka till Eddie. Jag tog upp honom i min famn och han slickade mig i ansiktet, en sista gång. Sen sa mamma att det var dags, jag släppte ner honom på golvet igen, svansen gick i högvarv, för han hade ju ingen aning. Mamma tog fram kopplet, då blev han jätteglad. Hon kopplade honom och de var redo att åka. Jag gick fram och klappade honom, en sista gång. Sedan gick de ut från lägenheten och dörren stängdes. Jag gick fram till köksfönstret och såg ner på dem när de gick till bilen. Eddie var så glad, hoppade omkring och viftade på svansen. Jag började gråta igen och ville så gärna springa ner till dem och klappa honom, men det skulle inte göra allting bra igen, så jag lät bli. Sedan hoppade han in i bilen och de for iväg.
Hela den dagen var så hemsk, jag har fortfarande svårt att titta på bilder på honom. Men jag försöker intala mig själv att det var för det bästa, han mådde inte bra.
Man blir så fäst vid djur, kanske mer än vad man borde. Det är sant som de säger, hunden är människans bästa vän. Jag förlorade en av dem, men har en kvar. Det ska jag vara glad för. Buster ger mig glädje varje dag. Jag är så glad att jag har honom.
Kommentarer
Trackback
