christinerliing

Det finns bara en plats jag kan känna frihet, känna att allt är så härligt och livet ligger framför mina fötter. Och det är när jag får vara på havet.
Jag kommer ihåg när vi var ett par stycken som åkte ut på en ö, med fina, stora stenklippor. En kväll bestämde jag mig för att promenera över de stora stenblocken. Solen höll på att gå ner, så dess nedgång speglades sådär magiskt mot vattenytan. Klipporna var uppvärmda så det var inga problem att gå barfota. Jag gick bara där, filosoferade om livet och allt vad det innehåller. Jag stannade till och kisade mot solen, en lätt vindpust träffade mitt ansikte och jag slöt ögonen. Hörde vågorna när de träffade klipporna, måsarna och vinden mot träden. Och jag älskar lukten av havet, salt och friskt liksom. Precis då fick jag den där känslan, allt är underbart, livet är underbart. Allt kommer ordna sig till slut och livet blir verkligen vad man gör det till. Jag blickade ut mot havet och tänkte att det finns så mycket ute där, så mycket man måste se och uppleva.

Jag vill vara där igen, på klipporna. Jag vill vara där nu. Men jag ska se det jag vill se, jag ska uppleva det jag vill uppleva. Det är ett löfte jag inte tänker bryta. Jag vet att meningen är utsliten, men man lever faktiskt bara en gång. Jag vill inte vara 80 år och tänka tillbaka på mitt liv och tänka "varför gjorde jag inte det?" Jag vill bli gammal och känna mig nöjd med mitt liv, inte ha någon ånger. Jag vill ha livserfarenhet, både bra och dålig. Och den enda personen som kan få alla dessa drömmar sanna är ju jag själv. Det är egentligen inte svårt, det gäller bara att vilja och våga ta risker.
Det finns så många ställen jag vill åka till, så många saker jag vill se. Världen är så stor. Jag vill se vad som finns utanför Sverige. För Sverige är seriöst en nål i en höstack.


Jag ska.