Morgonhumör
Det här med väckning på morgonen. Jag blir som en annan person när någon väcker mig, på ett sätt som inte passar mig. Men jag har även lagt märke till att jag blir som ett litet aggressivt monster när någon väcker mig över huvudtaget nu på sistone. Men jag envisas ändå att folk ska väcka mig så jag kommer igång på morgonen.
Min mamma är oftast den som råkar ut för mitt morgonhumör mest. Jag ber henne alltid snällt kvällen innan att hon ska kolla så jag är vaken och hinner till jobbet. Då brukar det oftast se ut såhär;
Mamma knackar lite på min dörr och frågar snällt om jag är vaken. Jag grymtar till och säger att jag är vaken.
Och jag ställer alltid cirka fem olika alarm på morgonen, tio minuter emellan. De där minutrarna är viktiga för mig, för jag är inte en sån person som vaknar av sitt första alarm och hoppar upp ur sängen, nej, jag måste snooza ungefär fem gånger. Mellan dessa snoozningarna knackar mamma på igen och säger något med stilen;
- Men Christin! Nu måste du gå upp! Du kommer inte hinna annars!!
Jag känner hur humöret sjunker och gormar:
- JAG VET!! JAG ÄR VAKEN, OKEJ?! JAG ÄR TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT!!!!!!
Sen hör jag bara hur mamma suckar och går iväg.
Det roliga är att när jag väl har kommit upp och kommit igång lite, blir jag på bättre humör, då är det dåliga humöret som bortblåst . Och sedan brukar jag säga hejdå till mamma på en vänligt sätt innan jag går utanför dörren.
Det är nästan lite läskigt hur humöret kan vara på morgonen, och hur snabbt det försvinner. Det är som en liten demon vaknar till i mig, sedan en liten ängel.. Haha, jaja, jag tror nog att mer än hälften av Sveriges befolkning har dåligt morgonhumör, so I am not alone! Tackar för det, annars har man ingenting att skylla på...
