christinerliing

Klockan är snart ett på natten och jag är verkligen inte trött.. Vågar inte gå och lägga mig i sängen för när jag sov där sist drömde jag kanske världens hemskaste mardröm! Och så har det varit ett par gånger nu, kan det vara så för att jag har slutat somnat framför tv:n? Att jag låter mig ligga och tänka innan jag sover? Ja inte sjutton vet jag, men jag hatar mardrömmar!
Anyway, sitter och tänker på bra saker man kan skriva om i framtiden. En grej kom jag på som skulle vara rolig, jag har tänkt att jag ska börja skriva en novell, och låta del för del läggas upp här i bloggen, tills den är klar. Så slipper jag skriva ett enda långt inlägg också blir det lite mer spännande. Tycker jag faktiskt var en riktigt bra idé!
Kan väl lika gärna börja nu medan jag är igång! Here it goes:

Det var inte kallt i luften, men hon hade konstanta rysningar. I sin darrande hand höll hon ett halsband. Ett stort, silvrigt halsband med ett stort hjärta. Det kunde lika gärna vara hennes, kallt, hårt och mörkt. Vad hade hon gjort? Hur kunde hon? Hon var ingen hemsk människa, men just denna kväll kunde hon klassas som en av de värsta.
En stark, kall vindpust träffade hennes ansikte, det kändes som ett slag. Ett slag hon förtjänade. Det rann en tår nedför hennes kind, följt av flera.
Varför?
Frågan ekade i hennes huvud. Hon kommer aldrig kunna förlåta sig själv, när folk får reda på vad hon hade gjort skulle de aldrig mer titta på henne likadant, om de nu skulle titta på henne över huvud taget.
Hon höjde sin hand med silverhalsbandet och kastade det så långt hon kunde ut i havet. En sekund senare var det borta, hennes hjärta.