christinerliing

Sitter i sängen med datorn i knät, ser inte ut någonting för persiennerna är fördragna. Men jag hoppas att regnet har upphört och solen har tittat fram. Man kan väl alltid drömma, eller hur? Vädret på sistone har varit så sjukt, ena dagen är det minusgrader och snöar, andra dagen är det tio plusgrader och gassande sol. Idag är det mulet och regn. Mitt humör är likadant som vädret. Ena dagen känns det mesta bra och jag har en bra inblick i framtiden, andra dagen känns allt mest jobbigt och framtiden är svår. Idag vet jag inte riktigt hur det känns..
Lite blandat faktikst om jag ska vara ärlig. Tänk att vara tio år igen, nästan helt bekymmerslös.. Jag saknar "the old days". Allt var så mycket lättare då, så bekymmerslöst, som sagt. När oron för framtiden inte ens existerade, då nuet var det viktigaste och ingen tanke på morgondagen. Nu tänker jag nästan alltid på morgondagen, jag tar inte vara på själva dagen, idag.
Jag är faktiskt lite rädd om sanningen ska fram. Känner mig helt kraftlös. Jag vet som vad måste göras. Men varför kunde inte allt bara vara lättare?
Nej fyfan vad jag klagar. Ikväll ska jag träffa goda vänner och bowla, discobowla rättare sagt. Ska bli roligt. Få skratta lite och glömma alla bekymmer. Så just nu låtsas jag som att mitt största bekymmer är att bestämma vad jag ska ha på mig ikväll. Oh dear!

Someone falls to pieces
Sleeping all alone
Someone kills the pain
Spinning in the silence
To finally drift away
Someone gets excited
In a chapel yard
Catches a bouquet
Another lays a dozen
White roses on a grave