Kvinnan och havet
Den kalla, råa vinden mötte hennes rygg och sände en rysning genom hela hennes kropp. Hon skakade och öppnade ögonen. Såg ut över det svarta havet och vågorna som piskade in mot klipporna.
Hennes röda cocktail-klänning var blöt och hon hade tappat känseln i sina fötter. Bredvid henne låg ett par svarta skinnsandaletter, den ena klacken hade gått av och fördes fram och tillbaka av vinden på de släta klipporna.
Solen hade sedan sedan länge gått ner bakom horisonten. Hon mindes hur hon som liten älskade den här platsen, just den här platsen. Och hur mycket hon älskade att se solen gå ner, det var harmoniskt. Nu var det bara hemskt, smärtbringande och ångestframkallande.
Det mörkbruna, långa och lockiga hårsvallet fördes i harmoni med vinden. Nej. Inte harmoni, inget var harmoniskt. Allt var rått, kallt, orättvist, hemskt..
Det sved till i hennes ögon och hon kände hur en tår rann nedför hennes kind och in i mungipan. Det smakade salt. Påminnde om det svarta havet. Påminnde henne alltför väl.
Hon blundade. Utan att ens hinna reagera kom allting tillbaka. Bilder blixtrade, skrik hördes, känslor högg som knivar i hennes kropp. Bilderna blev allt fler och fick henne att minnas för mycket.
Hon öppnade ögonen.
Tårarna rann, hjärtat bultade och andningen var knapp.
Hon förtjänade inte det här, det var inte hennes fel. Hon var ingen dålig människa.
Ett misstag. En sekund. En stor förändring.
Okej, jag kände för att skriva någonting, kanske inte blev den gladaste texten som finns precis, men jag brukar skriva mycket komedi så jag ville prova på något lite mer.. mindre glatt, haha. Hade tänkt att det ska bli en novell.. Så det fattas ju mycket text, den är inte färdig. Sen har jag inte hunnit läsa igenom den så noga, så det finns nog lite fel eller sånt. Får väl se när jag skriver mer :)
Nu måste jag i allafall verkligen sova..
