christinerliing

Jajjemen! Nu har jag fått nog! Jag orkar allvarligt inte vara orolig och rädd för vad framtiden har att erbjuda. Visst, det kan hända negativa saker, men det kan ju samtidigt hända positiva saker?
Och om jag går runt och oroar mig konstant blir det ju troligtvis aldrig bättre, det blir bättre om jag tänker positivt. Ser allt ur en positiv synvinkel, eller hur?
Jag kan inte ens komma ihåg när jag var riktigt avslappnad sist, när jag inte grubblade, oroade mig eller var rädd. Och tro mig, det tär på en så fruktansvärt. Visst, det kan vara svårt att sluta helt, men att försöka är ju ett steg på vägen.
Man lever ju bara en gång. Trots allt. Och jag har ingen aning om vad resten av min tid här i livet har att erbjuda, det går inte att veta. Men jag får ta en dag i taget och se vad som händer. What happens, happens. Det kan jag inte förändra, det kan jag inte veta. Så jag ska sluta oroa mig så mycket. Jag ska njuta så mycket som möjligt. För jag vet ju inte när min tid tar slut. Så nu ni, nu ska jag börja tänka så positivt som möjligt!